Godis är inköpt. Som om det vore det viktigaste? Jag har inte packat någonting. Kanske är det jag borde ta tag i Men jag väntar på tvätten som jag har i tvättstugan… Som jag glömt av tiden på. Ojojoj hur ska detta sluta!

Här kommer lite tokiga bilder på bonusdottern. Tagna för ganska exakt ett år sedan, kl 23 på kvällen när hon var sjuk Hemska människor hon lever med!

Lilla K: mamma säger vi har glass hemma… och jordgubbar!

Haha, en riktig pik. Undrar vad hon var sugen på. Jag gav henne pasta och kycklinggryta. Sen somnade vi och sov i 2,5 timme.

Hittade denna skridskobild från förra vintern! Jag och Julia.

Helt plötsligt bröts min dröm på en tiondels sekund, en tant sniker förbi bakifrån ca 10 cm ifrån mig. Jag hoppade till och utbrast ”WhOoaoW!!!” Den medelålderskvinnan vände sig om och log och sa någonting, absolut ingen aning om varför för musiken övertalade alla ljud i min omgivning.

Det är farligt att gå förbi mig när jag drömmer mig in i min egen värld… Rätt som det är blir jag så rädd att jag liksom rent reflexmässigt råkar slå till den som sniker…

Lilla K: lassbilen jaga mej!!! (maydaymayday en tsunami är på väg mot oss)

Hanna: nej då, lastbilen är snäll… (nej, det är säkert bara en vanlig våg)

Lilla K: jätteglad? (säker?)

Hanna: aa, mm den är jätteglad! (hundra procent!)

Lilla K: mm… (okey, faran avblåst, over and out!)

Mycket bra resultat!

Jag och kameran var inte bästa vänner idag. Men här kommer några bilder iallafall! Ursäkta dålig kvalite på upplösningen på några bilder. Det måste tyvärr bli så om jag inte vill vänta i timmar på att varje bild ska laddas upp. Ni får tänka er hur dem ser ut i bästa kvalite!

15 minuter innan avspark vill Julia göra något. Jag ber henne hämta ett pussel, det tar ca en kvart tänkte jag.

När klockan slår åtta smiter Daniel in i soffan, jag sitter kvar och tvekar hur jag ska göra. Pussel? Fotbollen? Pussel? Fotbollen? Det måste bli fotbollen, pussla kan vi göra närsom.

Jag smyger iväg jag också och lämnar en djupt koncentrerad Julia med hennes pussel. Men allting varar inte för evigt. När hon får biten på plats och tittar upp så sitter ingen av oss framför henne utan hon ser oss inne i soffan.

Med en mycket sorglig, men med en skämtsam ton säger hon plötsligt.

Julia: Men… Va?! … Går ni bara? … Älskar ni inte mig längre?

Vi skrattar.

Hon vet att hon inte fåt hota med att åka till sin mamma, men trots detta förbud lägger hon till:

Julia: För om ni inte älskar mig längre så åker jag till mamma.

Och vi kunde ju inte annat än hålla med. Den dagen vi säger att vi inte älskar henne längre så får hon faktiskt åka till sin mamma… Inte ska hon behöva vara hos oss då. Vi finns ju till för att hon ska leva ett kärleksfullt liv!

Hon är så go, Julia. Hon fattar sarkasm och ironi och man kan skämta med henne och hon hänger på! Underbart!

Jag heter Hanna, ser ut såhär:

Jag bor ihop med sambo Daniel:

Min bonusdotter heter Julia och är 7 år:

Lilla K kallar jag mitt ena dagbarn, det är henne jag kommer skriva om emellanåt eftersom vi har så himla kul ihop. Lilla K är 2 år gammal.

Förutom min Göteborg-familj har jag min familj i Skåne som är mamma, pappa, bror och brors flickvän.

Fruktansvärd händelse, givetvis ska inte sånt få hända.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5967051.ab

Men det jag förvånades mest över är alla kommentarer från de svenska perfekta mammorna under artikeln. Kommentarer såsom att man aldrig ska släppa vagnen, eller utsätta sina barn för fara gör mig riktigt förvånad. Seriöst, släpper ni aldrig vagnen? Det gör jag ofta. Man rättar till jackan, plockar upp något man tappat på marken, letar efter mobilen, sätter upp håret… Inte håller ni väl i vagnen precis hela tiden…? Det är omöjligt. Jag vill se er i en affär.

Kassören: Ska du inte betala?

Du: Nej jag släpper inte vagnen.

Nej men man kan inte hålla barn ifrån alla faror i världen. Inomhus finns elkontakter, spis, trappan, dörrar osv. Utomhus finns bilar (!), farliga växter, lekplatser (där händer allt en del). Överallt finns det faror, det gäller väl bara att ha koll på barnet, givetvis ska inte ett barn sätta livet till eller få kroniska skador. Men alla barn slår sig, ramlar och råkar äta något giftigt någongång…

Som min sambo säger, alla 70-talister och äldre borde faktiskt inte överlevt barndomen. Inga bilbälten, föräldrarna rökte dygnet runt, inte en massa rödljusen och all säkerhet vi har idag.

Jag menar, hur många barn lyckades drunkna i bollhaven på McDonalds, inte särskilt många va? Men var är dem nu, dem härliga bollarna?! Borta… För de utgjorde en för stor fara för barnen!